stupfull grinapa

Sista april, det är lite som natten mot den 4 november för mig.
Ska till nästa år försöka komma på ett bra sätt att hantera alla dessa kännslor som bara välleröver och resulterar i att jag blir en stupfull grinapa som säger dumma saker till dom som jag verkligen bryr mej om och som bryr sig om mig.

Tände ett ljus i minneslunden ikväll, tack min kärlek för att du följde med.

Vi e många som har det tufft det här dygnet som gått.. och en sak har vi gemensamt, Micke.
Vi hade alla våran egna alldeles unika relation till honom och vi sörjer honom på olika sätt.
Det är inte lätt för någon av oss även om det kanske är lätt att känna, det är värst för mej och ingen förstår hur mycket jag saknar honom.
Men bli då inte arg för inte kan väll nån någonsin förstå en annans tankar och kännslor.

Vi saknar alla Micke och vi har våra egna minnen att se tillbaka på. Det är värst för oss alla på vårat eget sätt det är bara olika skillnad på hur vi kände honom.
Vi måste alla få vara lessna och jag ber till er som känner er berörda gräv ner stridsyxan och se tillbaka på våran Micke tillsammans, för min Micke kan jag tänka på när jag vill utan att behöva känna att jag har tagit honom eller någons rätt att sakna honom ifrån någon.

Vi borde istället bli påminda om att kärleken vänner och livet bara är till låns.

Jag saknar iallafall en rödlätt kille med svart väst och vit keps, som kunde det där med att skruva ihop grillvagnar och laga till en smörgåstårta. En kille som ville vara alla tilllags och som älskade att sitta framför teven med en unge i knät och en folköl i handen.

5 missade samtal, vad ville du den kvällen?